Kärlek och krig. Och en makrill i näven.

Isolerad på en plats som jag är, jag vet att det är
helt frivilligt men ändå, så måste man skaffa sig
vänner och fiender på egen hand för att tiden ska gå.
Älska och hata, det gör man bäst med gott om tid.

Mina fiender är just nu:

Brevbäraren, som alltid dyker upp lite sent och aldrig
kommer med alla de fantastiska kärleksbrev och äventyrs-
skildringar som jag har önskat mig med posten.

En granne (vi har inte så många, men ändå) som tilltalat
oss en gång, och då på färjan där han frågade Björn om
vi ägde en svartvit katt. Björn svarade nej och grannen
kontrade då, genom nedvevad bilruta, med konstaterandet
"Ok, men då hamnar han framför bössan."
Hm. Vem använder egentligen uttrycket ”framför bössan”?
Och på vilket sätt skulle jag och Björn var intresserade
av att han ska placera en stackars strykarkatt där?
Jag besparar mig gärna information som rör skjutandet
av katter, dränkandet av kaninungar och dylikt. Om detta
gör mig till en fjollig stockholmare förblir jag gärna det.


Vägarna här. De är grusiga och gnissliga och de går knappt
att gå på utan att snubbla omkull, i alla fall inte om man
välsignats med en sådant dåligt fotarbete som jag.
Dessutom kör alla sina gamla Saab oerhört sladdfort och
verkar tycka att en fotgängare ska promenera i diket
alternativt stanna hemma, eller räkna med risken att bli
påkörd till tonerna av Hammerfall i varje dammig vägkrök.

Fastlänningarna som tar över på långhelgen. Heh, nu när jag
faktiskt bor på Fårö på riktigt så njuter jag oerhört av att
klaga inför Björn på "Alla rika stockholmare som bara kommer
hit över helgen och låser sina fina, nya cyklar utanför ICA
och sedan går in och köper upp alla ekologiska ägg och all
rökt makrill och sedan står i kassan i hornbågade glasögon
och svarta rockar och tror att de är Ingmar Bergman
när de betalar med en femhundring och ser förbannade ut."


Men, jag har ju även mina vänner, de mitt sällskap i tystnaden.
Och de kan vara:

Muminpappan i boken "Pappan och Havet", som handlar om när
muminfamiljen flyttar till en ö med en fyr och pappan känner sig
bortglömd och onödig och bestämmer sig för att tämja havet.
Det är en bra pappa, och det är en än bättre bok. Jag har länge
drömt om fyrar, men nu drömmer jag dessutom om att bära
hatt och en stor vit nos när jag sitter vid min fyr.

Ricky Gervais, eller snarare hans podcast-avsnitt som jag har
att lyssna på när klockan aldrig verkar vilja bli mer än 16.25.
Det handlar om håriga kinesiska barn, män med runda huvuden,
Darwin, en planet där man odlar hjärnor, bögar, tjockisar och
allt annat som är viktigt i livet.

Fröna. De är små, nästan intetsägande små, och ligger i botten
av små papperskuvert och skramlar stilla. Jag tar upp dem i
handen, ser på dem och förklarar för dem att de en dag snart
kommer att vara rödbetor och vallmo och långa luktande
luktärter. De tror inte alls på vad jag berättar för dem
och jag förstår dem. För det är faktiskt ett litet mirakel.

Joakim Pirinen. Ångest i tusch och surrealism i svartvitt och
en tecknare som ser igenom allt som borde synas: designåret,
medelålders rika par, Afrika, medeltiden och ungar i sandlådan.

Simone de Beauvoirs självbiografi. Kan man inte leva i Paris
i efterkrigstid och sitta med nylonstrumpor med söm och pluta
med röda läppar åt Sartre på ett café och äta gräddbakelser
och tala om Varat, så kan man i alla fall läsa om det i sängen.

Wisby Pils. God öl, särkskilt drucken direkt ur flaskan
med fötterna i gummistövlar och rumpan på en trapp
och ögonen kisande i kvällssol.

Ja, det om fiender och vänner. Så, om ni har en tom stund i
ert liv, låna gärna en vän eller en fiende från denna lista och
känn hur livet genast får en ny mening.
Med på denna lista hade också Ulf Lundell, Tv4-sporten, gräs,
bönder, kanadagäss, Dylan Moran, Tetris, sms och diskvatten
kunnat vara. Men vad som är vänner och fiender av dessa
tänker jag inte tala om.

Kärlek och krig. Och en makrill i näven.