Böcker är vänner

Jag tänker bara på böcker idag.
Jag läser en bok av Elias Canetti som handlar
om en man som hatar allt, utom böcker, och
det får mig att börja tänka på böcker.
Så jag tänker på böcker. Mer än vanligt.
Jag tänker på böcker som jag tycker så mycket
om att jag önskar att de kunde bli verkliga,
verkliga så att man kunde hälsa på dem och
röra vid dem och fråga vad de tänker på just nu.

"Polyfem" Av Willy Kyrklund, t ex. Tänk att gå
på promenad med den boken. Man skulle aldrig komma
tillbaka igen utan hamna enögd under en jonisk kollon
någonstans långt bortom alltsammans och vakna upp
förälskad i en bild av en bild av en sjöhäst. Ungefär.

Eller kanske "Hamlet sade det vackrare" av Henry Parland.
Den diktsamlingen skulle jag vilja gå på krog med.
Sarakrog. Dricka pilsner direkt ur flaskan och tala
med om längtan. På finladssvenska.

Oo, och sedan skulle jag gärna umgås en stund med
vad som helst av Baudelaire! En förbannad fransman
som förvirrat föraktar och som kanske är pappan till
hela tanken på att blanda grogg på prosa och poesi
möter man ju inte direkt varje dag.


Men allra mest skulle jag nog vilja att "Dagarnas skum"
av Boris Vian blev verklighet. För jag har alltid
liksom drömt om att få känna hur det är att vakna upp
med en blomma växande i lungan.

Bokvänner. Jag tänker på dem idag.

Maskrosor

Längs med ladan växer maskrosorna så täta
att marken är mer gul än grön.
Jag brukar lägga mig bland dem, försiktigt,
och se solar gå upp och ner.
Jag får huvudet full av sommar,
jag får täppt näsa och fläckar på knäna.
Av maskrosor kan man göra kransar och vin,
eller den där leken när man luras och
skjuter upp maskrosen i någons ansikte.
"Lukta på blomman, pappa", sa jag när
jag var liten och höll fram en maskros.
Pappa luktade varje gång, jag sköt iväg.
Längs med ladan står maskrosorna på rad
små gula sommarlovsstatyer.
Ibland ställer jag mig barfota och doppar
stortån i blommorna, en efter en,
och tån blir gul av mjölig pollen.
En humla och en fjäril flyger förbi
och jag tänker att jag nästan är
lika bra som dem.

Bildar II

Inget klär mig så bra som putsad kalksten. Och jeanstyg.


Fiskebodar. Förr användes dem, nu fotograferas de av tyskar.


Rauk n´roll


Rauk n´roll II


Tulpaner ska vara stora som ansikten. Tulpaniansikti.


Peter promenerar i trädgården. Rekvisita: tulpaner, hav, pyjamas.

Namnen här, och stenarna

Ava,
Fifang,
Marpes,
Lauter,
Bondans,
Vessa Pers,
Vinor,
Kalbjärga,
Ajnens och
St. Gasmora
heter orterna här omkring.
Namnen är som landskapen, krypande och
karga, underliga på ett sätt som får en att
fundera var man egentligen befinner sig.
Stenarna rör långsamt på sig här, vissa ner
mot viken och andra uppför backen mot skogen till.
Det knakar, viner, knäpper, tjuter.
I vedboden står två snubbar i pyjamasbrallor
och pojkskägg och slår på gitarr och trumma,
om en stund ska jag fråga dem om de vill ha en
kopp kaffe eller bara titta efter om stenarna
har rört sig något mer sedan igår.

Ska kanske på bröllop i Skåne i juni,
då ska jag bära något kalkstenfärgat ta mig fan!
Jag saknar mycket här, men hittar annat att
ägna mig åt. Men en liten vän eller två hade
inte varit dumt att få hit i sommar så ni som
läser och är vänner och små bör känna er träffade
och kanske tänka som så att
"Hade det inte varit trevligt att resa till en
Yrsa på en ö och tillsammans med henne
titta på stenar som rör sig?"
Och vi vet väl alla vad svaret på den frågan skulle bli.

Sedan sist

Det var länge sedan jag skrev något här.
Det var länge sedan jag skrev något alls
men jag tror inte att det egentligen berör
någon. Mer än mig.
De senaste veckorna har jag varit upptagen
med att ta hand om min sjuka gris och att
betrakta hur det grönare bara blir grönare utanför
fönstret. Varje dag, lite mer grönt.
Varje dag något nytt och ludet på andra
sidan huvudkudden, andra sidan fönstret.
Det är vackert.

Björns mamma har varit här och hälsat på,
hon hade med sig en bil full med porslin och gamla
spetsar, dock hade hon glömt arseniken.
Vi hade loppis i ladan på lördagen.
Fyra personer kom. En kvart innan stägning.
Men de åt varsin bulle i alla fall och det
gjorde Björn glad för han hade tillbringat
hela aftonen dagen innan åt att jäsa fram dem.

Igår läste jag två romaner i sträck.
En Mare Kandre och en Sylvia Plath.
Efteråt mådde jag illa över alla bokstäver
och alla mörka metaforer och all luft som
var instängd och allt gräs som var köttigt
och alla kvinnor som var galna och ensamma och döende
och tycker illa om män och om barn och om
sig själva. Men det är ju sådant Stor Litteratur
bör behandla, antar jag.
Att skriva om sina tomatplantor och att man borde
klippa gräset om det inte var så att man tyckte
att blommorna som växer i gräsmattan är mer
värdefulla än en välklippt gräsmatta, är inte
särskilt intressant. Horace Engdahl skulle nog
inte jubla sig ner i brygga över den tematiken
i alla fall.
Om det inte var så att oviljan att klippa sin
gräsmatta egentligen bara var en metafor för
oviljan att binda sig som kvinna och klippa banden
och förlora det vilda och fria delen av sin själ.
Då hade det kanske kunna bli något av det hela,
men inte om det bara handlar om gräsmattor.
Det är konstigt.
Som om gräsmattan inte hade någon
själ, eller i alla fall som om kvinnans själ
var mer betydelsefull.
Den som inte sett livet och sorgen i full blomm
inuti ett ensamt vaggande timotejstrå
har inte tittat efter illräckligt noga.



Nu ska jag gå ut och titta på tulpanerna,
de är så stora och röda och vulgärvackra att de
borde skämmas. Om det hade funnits dokusåpor
för blommor så hade tulpanen varit en
vacker transvestit med för mycket make-up.