Augusti

Augusti är stjärnhimmel.
Stjärnor i trådar på en man i djupblå sammetskavaj.
Staden dör inte om hösten, men träden gör det
och det syns mer här ute på ön. Det märks.
Inte än, men snart så.
Jag är rädd att mina pelargoner ska börja frysa
snart här på verandan. De knoppas och går på och
jag vill inte be dem sluta fastän jag vet att
det egentligen är det enda rätta att göra.

Jag undrar vad du gör just nu.
Jag undrar varför malen med den stora pälsade
nosen alltid ska svärma runt min tända cigarett.
Jag undrar varför vissa får skriva långa artiklar
på DN:s kultursidor, jag undrar varför andra inte får det.
Jag undrar vad Leonard Cohen egentligen sjunger om.
Jag undrar över de som jag känner som snart är mammor.
Jag undrar vad som händer när man blir stor.

Augusti är mannen som tog av sig hatten i den gamla
ladan och blottade sitt huvud för hustomten.
Augusti är natten som sveper flygarna i blått.

Jag väntar på.

Jag sitter på ön och sommaren är långsamt påväg bort,
det märks för mörkret kommer allt snabbare till mig
på verandan där jag sitter. Lampan måste tändas några
minuter tidigare varje ny kväll. Det är så det är,
knäa inför ljuset och tänk bara på att det är här just nu.
Det räcker så.

Ulf Lundell talade om hösten när sommaren var som skönast,
men det var han det och det var länge sedan nu.
Då kunde jag fortfarande se honom ibland på Hornsgatan,
gående bort mot Slussen med en krukväxt i en påse under
ena armen och antagligen en pava regnrom i den andra.
Nu ser jag bara bilar på den gatan. Bilar och bilisternas
fruar svävades högt ovan marken, som om de för länge sedan
glömt att staden och dess luft även tillhör dem.

Här på ön finns luft så att det räcker till alla.
Den räcker till oss och till bönderna och till alla tyska
turister och deras husbilar, den räcker till kanadagässen
och trutarna och de små enarna som böjer sig bort från havet.
Den räcker till och med till den kringresande marknaden som
stannade upp i Fårösund idag på dagen.
Någon köpte en sockervadd, någon annan två par kalsonger och
jag tänkte som så:
Det har varit på samma sätt i hundratals år, de främmande
kommer från fjärran, slår upp sina vita tält, dukar fram sitt
skräp och byborna flockas som hungriga flugor, som de aldrig
sett en träslev eller en tygtomte eller en flätad korg
eller bit torkat mörkrött kött rullas ihop
i smörgåspapper av en svettig karlhand förut.

Blåklinten jag planterat i spannen på vernadan börjar snart blomma.
Havet rör sig där i bakgrunden, blåare än blåklintens
knoppar, lika självklart som att vakna om morgonen finns det där.
Jag har vant mig vid att vakna mitt emot havet.
Det känns inte rätt. Snart kommer någon att ta havet från
andra sidan mitt fönster, jag vet det, och vad gör jag då?
Man ska aldrig vänja sina ögon vid öppet hav.

Nu ska jag lyssna på Monica Zetterlund när hon sjunger
Visa från Utanmyra. Och det borde ni också göra.

Böcker är vänner

Jag tänker bara på böcker idag.
Jag läser en bok av Elias Canetti som handlar
om en man som hatar allt, utom böcker, och
det får mig att börja tänka på böcker.
Så jag tänker på böcker. Mer än vanligt.
Jag tänker på böcker som jag tycker så mycket
om att jag önskar att de kunde bli verkliga,
verkliga så att man kunde hälsa på dem och
röra vid dem och fråga vad de tänker på just nu.

"Polyfem" Av Willy Kyrklund, t ex. Tänk att gå
på promenad med den boken. Man skulle aldrig komma
tillbaka igen utan hamna enögd under en jonisk kollon
någonstans långt bortom alltsammans och vakna upp
förälskad i en bild av en bild av en sjöhäst. Ungefär.

Eller kanske "Hamlet sade det vackrare" av Henry Parland.
Den diktsamlingen skulle jag vilja gå på krog med.
Sarakrog. Dricka pilsner direkt ur flaskan och tala
med om längtan. På finladssvenska.

Oo, och sedan skulle jag gärna umgås en stund med
vad som helst av Baudelaire! En förbannad fransman
som förvirrat föraktar och som kanske är pappan till
hela tanken på att blanda grogg på prosa och poesi
möter man ju inte direkt varje dag.


Men allra mest skulle jag nog vilja att "Dagarnas skum"
av Boris Vian blev verklighet. För jag har alltid
liksom drömt om att få känna hur det är att vakna upp
med en blomma växande i lungan.

Bokvänner. Jag tänker på dem idag.

Maskrosor

Längs med ladan växer maskrosorna så täta
att marken är mer gul än grön.
Jag brukar lägga mig bland dem, försiktigt,
och se solar gå upp och ner.
Jag får huvudet full av sommar,
jag får täppt näsa och fläckar på knäna.
Av maskrosor kan man göra kransar och vin,
eller den där leken när man luras och
skjuter upp maskrosen i någons ansikte.
"Lukta på blomman, pappa", sa jag när
jag var liten och höll fram en maskros.
Pappa luktade varje gång, jag sköt iväg.
Längs med ladan står maskrosorna på rad
små gula sommarlovsstatyer.
Ibland ställer jag mig barfota och doppar
stortån i blommorna, en efter en,
och tån blir gul av mjölig pollen.
En humla och en fjäril flyger förbi
och jag tänker att jag nästan är
lika bra som dem.

Bildar II

Inget klär mig så bra som putsad kalksten. Och jeanstyg.


Fiskebodar. Förr användes dem, nu fotograferas de av tyskar.


Rauk n´roll


Rauk n´roll II


Tulpaner ska vara stora som ansikten. Tulpaniansikti.


Peter promenerar i trädgården. Rekvisita: tulpaner, hav, pyjamas.

Namnen här, och stenarna

Ava,
Fifang,
Marpes,
Lauter,
Bondans,
Vessa Pers,
Vinor,
Kalbjärga,
Ajnens och
St. Gasmora
heter orterna här omkring.
Namnen är som landskapen, krypande och
karga, underliga på ett sätt som får en att
fundera var man egentligen befinner sig.
Stenarna rör långsamt på sig här, vissa ner
mot viken och andra uppför backen mot skogen till.
Det knakar, viner, knäpper, tjuter.
I vedboden står två snubbar i pyjamasbrallor
och pojkskägg och slår på gitarr och trumma,
om en stund ska jag fråga dem om de vill ha en
kopp kaffe eller bara titta efter om stenarna
har rört sig något mer sedan igår.

Ska kanske på bröllop i Skåne i juni,
då ska jag bära något kalkstenfärgat ta mig fan!
Jag saknar mycket här, men hittar annat att
ägna mig åt. Men en liten vän eller två hade
inte varit dumt att få hit i sommar så ni som
läser och är vänner och små bör känna er träffade
och kanske tänka som så att
"Hade det inte varit trevligt att resa till en
Yrsa på en ö och tillsammans med henne
titta på stenar som rör sig?"
Och vi vet väl alla vad svaret på den frågan skulle bli.

Sedan sist

Det var länge sedan jag skrev något här.
Det var länge sedan jag skrev något alls
men jag tror inte att det egentligen berör
någon. Mer än mig.
De senaste veckorna har jag varit upptagen
med att ta hand om min sjuka gris och att
betrakta hur det grönare bara blir grönare utanför
fönstret. Varje dag, lite mer grönt.
Varje dag något nytt och ludet på andra
sidan huvudkudden, andra sidan fönstret.
Det är vackert.

Björns mamma har varit här och hälsat på,
hon hade med sig en bil full med porslin och gamla
spetsar, dock hade hon glömt arseniken.
Vi hade loppis i ladan på lördagen.
Fyra personer kom. En kvart innan stägning.
Men de åt varsin bulle i alla fall och det
gjorde Björn glad för han hade tillbringat
hela aftonen dagen innan åt att jäsa fram dem.

Igår läste jag två romaner i sträck.
En Mare Kandre och en Sylvia Plath.
Efteråt mådde jag illa över alla bokstäver
och alla mörka metaforer och all luft som
var instängd och allt gräs som var köttigt
och alla kvinnor som var galna och ensamma och döende
och tycker illa om män och om barn och om
sig själva. Men det är ju sådant Stor Litteratur
bör behandla, antar jag.
Att skriva om sina tomatplantor och att man borde
klippa gräset om det inte var så att man tyckte
att blommorna som växer i gräsmattan är mer
värdefulla än en välklippt gräsmatta, är inte
särskilt intressant. Horace Engdahl skulle nog
inte jubla sig ner i brygga över den tematiken
i alla fall.
Om det inte var så att oviljan att klippa sin
gräsmatta egentligen bara var en metafor för
oviljan att binda sig som kvinna och klippa banden
och förlora det vilda och fria delen av sin själ.
Då hade det kanske kunna bli något av det hela,
men inte om det bara handlar om gräsmattor.
Det är konstigt.
Som om gräsmattan inte hade någon
själ, eller i alla fall som om kvinnans själ
var mer betydelsefull.
Den som inte sett livet och sorgen i full blomm
inuti ett ensamt vaggande timotejstrå
har inte tittat efter illräckligt noga.



Nu ska jag gå ut och titta på tulpanerna,
de är så stora och röda och vulgärvackra att de
borde skämmas. Om det hade funnits dokusåpor
för blommor så hade tulpanen varit en
vacker transvestit med för mycket make-up.

Kärlek och krig. Och en makrill i näven.

Isolerad på en plats som jag är, jag vet att det är
helt frivilligt men ändå, så måste man skaffa sig
vänner och fiender på egen hand för att tiden ska gå.
Älska och hata, det gör man bäst med gott om tid.

Mina fiender är just nu:

Brevbäraren, som alltid dyker upp lite sent och aldrig
kommer med alla de fantastiska kärleksbrev och äventyrs-
skildringar som jag har önskat mig med posten.

En granne (vi har inte så många, men ändå) som tilltalat
oss en gång, och då på färjan där han frågade Björn om
vi ägde en svartvit katt. Björn svarade nej och grannen
kontrade då, genom nedvevad bilruta, med konstaterandet
"Ok, men då hamnar han framför bössan."
Hm. Vem använder egentligen uttrycket ”framför bössan”?
Och på vilket sätt skulle jag och Björn var intresserade
av att han ska placera en stackars strykarkatt där?
Jag besparar mig gärna information som rör skjutandet
av katter, dränkandet av kaninungar och dylikt. Om detta
gör mig till en fjollig stockholmare förblir jag gärna det.


Vägarna här. De är grusiga och gnissliga och de går knappt
att gå på utan att snubbla omkull, i alla fall inte om man
välsignats med en sådant dåligt fotarbete som jag.
Dessutom kör alla sina gamla Saab oerhört sladdfort och
verkar tycka att en fotgängare ska promenera i diket
alternativt stanna hemma, eller räkna med risken att bli
påkörd till tonerna av Hammerfall i varje dammig vägkrök.

Fastlänningarna som tar över på långhelgen. Heh, nu när jag
faktiskt bor på Fårö på riktigt så njuter jag oerhört av att
klaga inför Björn på "Alla rika stockholmare som bara kommer
hit över helgen och låser sina fina, nya cyklar utanför ICA
och sedan går in och köper upp alla ekologiska ägg och all
rökt makrill och sedan står i kassan i hornbågade glasögon
och svarta rockar och tror att de är Ingmar Bergman
när de betalar med en femhundring och ser förbannade ut."


Men, jag har ju även mina vänner, de mitt sällskap i tystnaden.
Och de kan vara:

Muminpappan i boken "Pappan och Havet", som handlar om när
muminfamiljen flyttar till en ö med en fyr och pappan känner sig
bortglömd och onödig och bestämmer sig för att tämja havet.
Det är en bra pappa, och det är en än bättre bok. Jag har länge
drömt om fyrar, men nu drömmer jag dessutom om att bära
hatt och en stor vit nos när jag sitter vid min fyr.

Ricky Gervais, eller snarare hans podcast-avsnitt som jag har
att lyssna på när klockan aldrig verkar vilja bli mer än 16.25.
Det handlar om håriga kinesiska barn, män med runda huvuden,
Darwin, en planet där man odlar hjärnor, bögar, tjockisar och
allt annat som är viktigt i livet.

Fröna. De är små, nästan intetsägande små, och ligger i botten
av små papperskuvert och skramlar stilla. Jag tar upp dem i
handen, ser på dem och förklarar för dem att de en dag snart
kommer att vara rödbetor och vallmo och långa luktande
luktärter. De tror inte alls på vad jag berättar för dem
och jag förstår dem. För det är faktiskt ett litet mirakel.

Joakim Pirinen. Ångest i tusch och surrealism i svartvitt och
en tecknare som ser igenom allt som borde synas: designåret,
medelålders rika par, Afrika, medeltiden och ungar i sandlådan.

Simone de Beauvoirs självbiografi. Kan man inte leva i Paris
i efterkrigstid och sitta med nylonstrumpor med söm och pluta
med röda läppar åt Sartre på ett café och äta gräddbakelser
och tala om Varat, så kan man i alla fall läsa om det i sängen.

Wisby Pils. God öl, särkskilt drucken direkt ur flaskan
med fötterna i gummistövlar och rumpan på en trapp
och ögonen kisande i kvällssol.

Ja, det om fiender och vänner. Så, om ni har en tom stund i
ert liv, låna gärna en vän eller en fiende från denna lista och
känn hur livet genast får en ny mening.
Med på denna lista hade också Ulf Lundell, Tv4-sporten, gräs,
bönder, kanadagäss, Dylan Moran, Tetris, sms och diskvatten
kunnat vara. Men vad som är vänner och fiender av dessa
tänker jag inte tala om.

Kärlek och krig. Och en makrill i näven.

Bildar

Väderkvarnen är fin men luktar underligt
(någon sitter i den och dricker öl ibland
för man hittar Carlsborgskapsyler på marken)

Björn åker buss för första gången på en vecka
(och är så lycklig att han måste le vid blotta
tanken på att han ska få dricka cappuchino snart)

Jag är i stan och alla ser att jag bara är här på besök
(när man bor ödsligt på ö tycker jag att det är ens plikt
att med hjälp av diverse acessoarer förtydliga detta.
Dett håller inte Björn med om och köper ett par nya vita
gymnastikskor istället för de filtade fårtofflor jag valt ut.)

Mina vänner som hänger bakom huset när solen skiner
(de kan inte läsa men de är mycket bra på att berätta
fräckisar som får mig att rodna lite.)

Vad man har och vad man saknar

Det finns inget som slår att vakna klockan nio
av ljudet av en blå traktor,
gå ut i köket och titta på termometern som visar:
15 grader.
Att sedan gå ut genom dörren för att hämta tidningen,
halka på en isfläck och först tro att man tappat sin svans,
men sedan upptäcka att så inte var fallet och resa sig upp
och halta runt knutet och där sorgset upptäcka att
alla små krokusar dragit ner sina mössor över huvudet
(lila, blåa, vita, gula) och tagit sovmorgon idag. Igen.
Snödropparna blommar och faller mot min kind.
En granne skäller på hunden.

Jag står i en tjälhård rabatt och jag saknar:
Våren
Mina vänner
Sorl från en gata i staden
Cafékaffekoppar, vita och nya
Nattliga besök
De två ölgubbarna som brukade tjivas under mitt fönster
om Vem Som Har Rätt Angående Hur Man Ska Komma Hem
De som söker sig till asfalt
Halta duvor och
Evert Taube

Men nu ska jag inte snyta mig i ett av mina sju lager
yllekoftor och fleece för det, för jag har ju faktiskt:
Kalksten
Havsutsikt
Moccabryggare
Termosmugg
Krokusar som sover
En granne som säljer små, fina potatisar
Tio nya böcker från Almedalens bibliotek
och en längtan efter våren

Nu ska jag gå ut och tala med kanadagässet,
de är ett förbluffande lättpratat fågelsläkte.

Klickljud och komposter

Om någon undrar vad jag gör nu för tiden så kan jag
tala om att det börjat växa mossa och lavar på mina händer
och att jag och Björn nu främst kommunicerar med varandra
genom ett språk som bäst beskrivs som ett klickspråk,
fast utan klickarna. Om ni förstår vad jag menar med detta.
Jag undrar hur detta ska gå eftersom vi på tisdag
lämnar isoleringen för att fara först till Stockholm
och sedan vidare till Berlin.
Ihhaa.
Jag är tveksam om jag minns hur man gör när man
åker tunnelbana eller träffar någon man känner
eller , än svårare, när träffar någon för första gången.
Hälsar man?
Säger man sitt namn?
Vad heter jag då?
Iggy.

Äh.
Nog om detta.
Nu ska jag gå och böka i komposthinken och
sedan noga sopa igen spåren efter mig.

Släpp kungarna loss, det är vår

Alltså. Kungen i all ära, inget fel på honom egentligen,
men nu är det bara för mycket. Nu måste jag slå näven
i min fina vita vaxduk med rosor på och säga att jag är arg!
För när "kunniga" personer, så som expertkommentatorer och
tv-journalister, uttalar sig om den här förlovningen som
om den skulle rädda vårt land och ge hopp och gläjde
till människor i en tid av kris och nedläggningar
känner jag hur mitt tunna folkhemsblod kokar inuti mig.
Arggh.
När man ser en video på royalcourt.se där familjen Kung
och Herr Daniel sitter som skolbarn på en avslutning runt
ett rokoko-bord och snurrar nervöst med tårna och läser
torra ohjärtliga hälsningar innantill och talar om
Folkets stöd och En stor dag för Sverige som om någon verkligen
brydde sig så tycker jag det är konstigt om man inte går
och blir en förespråkare för Republiken omedelbart.

Släpp kungafamiljen fri, det är snart vår.
Låt kungen äta krogjärpar, se på skidskytte, gå på hajk
och smygröka bakom bersåer bäst han vill.
Låt Herr Daniel driva sin gymkedja och utveckla sitt
Brinnande Intresse för Hälsa och Friskvård runt Stureplan.
Låt Madelän skaffa bostadsrätt och söka jobb på Sköna Hem.
Låt drottningen åka hem till Tyskland och odla sitt
nazistadliga familjeträd och låt Carl-Philip ha sin
dyslexi och sina våta stridsvagnsdrömmar ifred.

Släpp dem loss, gör något annat med pengarna.
Släpp dem loss, låt det bli vår.

Stämningsfulla bilder

Sol i ögonen


En gris i famnen


Dagsnöje (jag såg brevbäraren skratta när jag åkte föbi)



Kvällsnöje (kall folköl och på spåret)

Gammeldans, någon?

Det sitter en pensionär i en stuga och klagar på att
postbilen alltid är försenad. Pensionären är jag.
Jag går vägen ner till brevlådan och hämtar tidningen
på morgonen, det är en lagom morgonpromenad.
Jag äter gröt. Långsamt. Jag lyssnar på radion och klagar,
jag förstår inte vad de pratar om.
Kan de inte prata högre, säger jag till Björn.
Kan de inte prata om sådant man förstår sig på, säger jag.
Jag väntar inte på att telefonen ska ringa. Ringer den
ändå blir jag först mycket besvärad, sedan mycket glad.
När jag inte talar om vädret, och säger
”Såhär mycket snö har jag inte sett sedan jag var barn” och
”Att de inte sandar vägen är förfärligt, jag funderar på
att ringa kommunen och klaga, ja det gör jag”, så talar
jag om när vi ska fika och om vi har något fikabröd hemma
eller när vi ska äta middag och om vi har tillräckligt
med potatis i skafferiet.
För jag har ju skafferi. Och tycker bäst om potatis.

Det sitter en pensionär på en pinnstol och sjunger med
i Evert Taubes visor. Hon kan alla visor utantill,
hon sjunger högt, just så som hon ofta sjöng dem i sin ungdom.
Sångmön är jag.
Nu ska jag ringa kommunen. Eller kanske ta en
eftermiddagsfika först. Ringa en myndighet på kaffetom mage
vet jag inte om jag vill.
Världen är full av svåra beslut, man säger att det blir
lättare med åren men det tycker jag bara är skitsnack.

Gammeldans, någon?

freunden

Å, tänk vilka vänner man har.
En vän har just fått jobb i Paris,
en annan vän väntar på sin bebis.
En vän är utbildad bibliofil,
en annan vän har en mamma som kan trolla.
Jag har en vän som alltid dansar med slutna ögon,
en annan vän är chef.
En vän har träffat Mauro Scocco,
en annan har klarat av norrland i över fem år,
en tredje gör musik som jag gråter till,
en fjärde behöver inte göra musik. Jag gråter ändå.
En vän fäktas, en annan kan bygga datorer,
en vän lärde sig sticka strumpor på en eftermiddag,
en annan kan inte riktigt laga mat men å andra
sidan är hon bra på allt annat istället.

Vilka vänner. Bah, shit lixom. Ah.

Löfte, fåglarna såg

Mitt på dagen.
Snön ligger tung och mjuk, man kan se exakt
vilken väg fasanen valt att ta på sin morgonpromenad.
Vissa dagar bär med sig ett löfte om något.
Det här är en sådan dag.
Det är något med solen, något med hur den träffar
huden och sedan fortsätter ner i snön och där
vänder om och upp mot himlen igen.
Det är något med hur fåglarna ser på, och
plötsligt tystnar och vänder sina små nackar
upp mot molnen där solen fortsätter bort.
Med ett löfte om något.
Vad för slags löfte det är vet jag inte, vem det
kan tänkas gälla är lika oanat det.
Men något lovades nyss, åt någon.
Mitt på dagen.

Och alla fåglarna såg på.

Under Sol, under Masonit

Bibliotekarien i Broa luktar ovädrade underlakan
och kaffespill. Hon står alldeles för nära när hon pratar
och hon har konstiga utväxter invid luggen.
Men jag härdade ändå ut idag för att jag var
där för att hyra film.
Och inte vilken film som helst vill jag tillägga.
Utan den underbara, grisiga och solrosfläskande
"Under Toscanas sol" med Diane Lane i huvudrollen.
Vem nu hon är. Var nu hon blekt sina tänder.
Jag har sett den filmen flera gånger och det är en
sådan film man inte ska prata om att jag gillar men
det struntar jag i. Jag älskar Under Toscanas sol!
Jag önskar att jag kunde få folk att kisa när jag log
och jag önskar att jag också var under den solen!

Men jag är inte under någon sol. Jag är under ett innertak
täckt med eternitplattor. Och jag heter inte Diane och jag
springer inte runt i vita vadlånga klänningar och nyblekta
tänder på en Piazza utan istället vandrar jag sävligt runt
i fleecejacka, fett hår och gummistövlar vid vägs ände.
Men det gör inget alls.
För jag har just sett "Under Toscanas sol" och kommit fram
till att livet är vackert, särskilt på film riktat till
lättköpta amerikanska tanter.
Och jag skulle nog inte tacka nej till att heta Lane i
efternamn och kanske skulle jag till och med tycka
om att ha en överkäke i samma färgnyans som en
finsk bordsflagga tappad i en mixer.
Det är känslan nu i alla fall, och den är ljuvlig.

Ps. Vi bor grannar med Lennart Hellsing. Nästan.
Ni vet, han som skrev om Herr Gurka som kunde
dansa både vals och mazurka. I strumplästen. DS.

Och Elin, ditt namn hamnar inte på några snödroppar,
men i barken på alla våra äppelträd. Tänk på
när de blommar och tänk att du vet att jag tycker
att det är bland det vackraste som finns.

Visa mig dina väggar

Säg mig vad du har på väggarna, och jag ska säga
dig vem du är.
På en ny plats, som nykomling, är det viktigaste
att snabbt erövra väggarna och göra dem till sina.
Det går för mig före nästan allt annat, det är viktigare
än att packa upp kläder och porslin och handdukar,
det är viktigare än att ta en tur runt kvarteret och bekanta
sig med omgivningen (eller bristen på den), det är
viktigare än att kolla upp vad man egentligen har för
ny adress (eller brist på) och nytt telefonnummer.
Extra viktigt är det att göra väggarna till sina om man
flyttar in i ett hus som i de sista leden bebotts av:
a) en mycket gammal dam som sedan dog i huset och
b) en tovkonstnärinna vid namn Lisa Lager.

Visa mig dina väggar och jag ska visa dem vem du är.

Jag minns andra väggar. Andras, och mina egna.
När jag bodde ovanför Kings Head hade jag en ordtapet
på ena väggen och en bar i krom som min andra vägg.
När jag bodde på Linnégatan hade jag burspråk som en vägg
och ett stort blommigt tyg jag fått av Ami på en annan vägg.
Jag minns hon som bara hade tavlor på blommor
på sina väggar. Hennes väggar minns jag. Blommande.
Jag minns hon som hade tygblommor runt spegeln och
ett fotografi på sig själv ovanför sängen. Hennes väggar
älskade jag, jag tog hand om dem när hon lämnade stan.
Jag minns han som bara hade en IFK-halduk på en spik
ovanför sin soffa och en bild på sin mamma bredvid.
Inget mer.
Jag minns han som bara hade böcker överallt, från golv
till tak. Ha målade väggarna grå och fyllde dem med romaner.
Han var rädd för tystnaden, brukade han säga.

Jag visar dig mina väggar och du undrar vem fan jag är.

Mina väggar nu är ljusa. De är Slas och Tove Jansson.
De är Gertrude Stein genom Picassos ögon.
De är mellan två fönster, en åker, en ladugård.
De buktar inåt, av närheten till havet.
Mina väggar behöver flera böcker och flera ögon
som kan komma hit och se på dem. Kom hit och titta.
Mina väggar undrar vad det var för fel på hur de såg ut
innan och jag försöker förklara att bruna stileben och
fotografier på okända döda män är inte min stil.
Väggarna suckar, de tycker att jag är larvig.
De här väggarna är ju Fårö-väggar, de gillar inte trams
och nymodigheter och fjolleri, de tycker inte om att
jag smyckar dem med tygblommor och småfåglar.
Jag fäster dem med klämmor och tejp och spikar.
Väggarna kastar ner dem på golvet. Jag sätter upp
dem igen. Väggarna suckar och buktar inåt.
Vi för en kamp mot varandra, väggarna och jag.

Kom titta på mina väggar och säg vad jag blivit.


Idag har jag sett (levande):
Fasanen (tror att han bor bakom gäststugan)
Potatisodlaren i sin traktor
Postbilen (yeah!)
En kille på en trimmad moped (öns enda ungdom)

I saknad av dem jag tycker om har jag börjat
namnge saker runt omkring mig med deras namn.
Koltrasten i trädet heter Olis.
Vägen till biblioteket i Fårösund heter Lindgren.
Utsikten från mitt skrivbord heter Pappa.
Ringsignalen på hemtelefonen heter Mamma.
Snart kommer en första fräken, den får heta Ami.
Ljudet av våra fötter som trippar fram i
raggsockar heter Emsan.
Snödropparna som är på väg fram ur gräsmattan
har inte namngetts än. Men kanske får de heta
Rebecka, så att de börjar blomma snart.

Allt har sin tid

Vi lyssnar på country och dricker kaffe.
Allt tar tid här, allt har sin tid. Här.
Dricka kaffe har sin egen tid, hugga ved har sin,
ta färjan in till Fårösund och köpa en DN
har också sin egen tid. Kan ta flera timmar.
Nedmonteringen av landsbygden har hållit på länge,
Slas skrev om den redan på 60-talet. Men det
är ändå tråkigt att se alla tomma hus och
igenslagna butiker och skyltar om TILL SALU.

Men det är nog den där tystnaden, det är nog
så att inte alla klarar av den. Även de som
fötts in i den tröttnar på den efter ett tag
och känner att de måste flytta någon annanstans.
Där det Händer Något.
Men här händer det ju också saker.
Dimman kommer. Grisen ramlar ner från en fotölj.
Kaffet kastas ut från trappen och fryser på marken.
En klocka slår. Emmylou Harris sjunger om Pancho
och Lefty på stereon. Potatisen blir klar.

Imorgon ska jag kanske ringa ett telefonsamtal
in till huvudstaden. Det har också sin tid.

Framme

Nu är vi framme. Eller, egentligen kom vi i förrgår
men idag är första dagen vi bara är här, bara jag och Björn.
Resan gick bra. Lite för mycket packning och jag som
råkade låsa oss ute för att min stresshantering är på
samma nivå som en gnagare med hjärtproblem, men ändå.
Nu är vi här.
Igår åkte Olis hem igen och med honom den sista kontakten
med civilisationen. Vi såg på hans bil när han åkte och jag
skulle ljuga om jag inte kände mig en aning orolig i den stunden.
Olis fick i uppdrag att dokumentera vår resa ner och det blev
mest bilder tagna från bilfönstret som var av detta slag:




Och detta slag:



Men så ser det ju också ut här på ön. Det är inte bara får och
raukar och hav upp till himmelen alltså, om nu någon troddet det.

Vi ordnar och fejjar inuti huset. Tar bort bruna saker, så som
furuklockor och lampfötter och stora vågiga möbler målade i
tjock bajsbrun plastfärg. I lager hamnade också ett fyrtiotal
herdar och herdinnor i porslin samt ett antal uppsättningar av
blommiga gardiner och stileben av frukt på bord och blommor i
vas målade av någon som struntat helt i känslan både för färg,
form och perspektiv. Det låter kanske som Picasso, men det var
det alltså inte alls.
Grisen har fått ett vedträ som han äter på. Och han verkar tycka
att det är ett utmärkt sätt att tillbringa sin tid.
Trappen knarar när man går upp i den. Ett vänligt ljud. Gammalt.
Vattnet smakar underligt och lämnar spår av vita droppar på
glasen. Det är all kalk. Det är vad den här ön består utav.
I sovrummet på ovanvåningen är det fruktansvärt kallt. Men
ändå är det några flugor som vaknat nu när vi flyttat in och
de klättrar långsamt över fönsterglasen. Igår satt jag nästan
en kvart och tittade på dem när de rörde sig uppåt, ramlade
ner och började klättra igen. Det är sådant jag får ägna mig
åt nu, för det finns inga grannar eller fyllon på väg hem
från krogen att titta på från sitt fönster här ute.


Jag och Björn har lite olika sätt att bekanta oss med ön denna
första dagen. Han har tagit färgan över till centrum
(Fårösund: en mataffär, en Statolimack, en frisersalong,
ett bibliotek, en nedlagdpizzeria och en simhall) för att se
sig om, medan jag bestämde mig för att vara kvar här.
Om jag är tyst är det tyst överallt. Jag har aldrig varit med
om en sådan tystnad förut, den är tystare än någon annan tystnad.
Utanför finns bara fält. Fält och hav. Två grannar, tio träd.
Jag gick ut på fältet bakom huset och tittade på dimman.
Undrar varför det känns lite som att naturen och tystnaden är
ett Borta eller en Tillfällighet medan staden och brusen är
Vardag eller ett Så som det egentligen är.
För mig är det i alla fall så och det tänkte jag på
när jag stod på fältet och tittade på tallarna och dimman.
Då hörde jag plötsligt steg bakom mig och jag var säker på att
det var vår granne, Potatisodlaren som kom ut för att hälsa.
Men det var det inte. Det var en fasan.
Och detta är alltså det enda levande jag hälsat på idag.

Så, nu vet jag vad det innebär att bo på landet. Tror jag.

Resan, febern, adjö

Det luktar grönsåpa på golvet. Det luktar så gott,
så mycket Elsa eller Karl-Axel eller Dagmar att jag
blir alldeles snurrig. Nu har jag städat klart och
imorgon eftermiddag åker vi mot öjn.
Det pinglar lite varmt i fingarna.
Det står alldeles för många plastpåsar i vår hall.
Det ligger en makaron på golvet under mitt fönster,
jag undrar hur den hamnat där och om jag ska ta den med.

Grisen har fruktansvärd resfeber, han hetsäter av sitt
timotejhö och har inte sovit på flera nätter nu.
Han säger att han drömmer om att färjan ska sjunka
när vi åker över, jag svarar att han inte borde sett
"Titanic" igen när det gick på tv senast, han svarar
att han inte kan låta bli för Leonardo är så snygg när han dör.

Göteborg har visat sig från sin bästa sida hela helgen.
Sol varje vaken timma, sol på fasaderna och tulpaner
som blommar utanför alla blomsteraffärer.
Jag har träffat mina älskade för sista gången på ett tag,
kramat Ami hårt, tittat på Antes utsikt, tittat på Emsans
små fötter, tittat Rebecka och Johanna djupt in i ögonen.
Jag hoppas att vi ses snart igen, och då kanske på min
ö och alldeles nära havet.
Nu ska jag säga hej då till alla mina väggar och läckan
på dass. Sedan ska jag sova.

En amerikan är en svensk är en amerikan

Idag köpte jag en sån där tröja som man knäpper
i grenen och som alla hade på 80-talet.
Body heter det, kanske för att den kropp man har
blir mycket tydlig när man sätter på sig den plagget,
eller i alla fall för att ens tankar om ens egen body
blir mycket tydliga när man tar på sig den.
Den var fin men jag skulle ljuga om jag hävdade
att det var ett nödvändigt köp inför flytten till Fårö.
Mindre än en vecka kvar och jag oroar mig över att
vi inte har någon postlåda och hur jag ska klara mig
utan avgaser och billigt lådvin hela våren.
Pappa har fixat DN till oss i tre månader,
så då står vi ut så länge i alla fall.

Idag kom Jacko hem efter ett halvår i New York,
han var lika mycket cool cat som innan han åkte,
även om Björn bestämt hävdade att han "Såg mer
amerikansk ut nu på något sätt". Vad han menade med
det vet jag inte, men jag antar att det betydde
att han tyckte att Jacko hade blivit lite tjock.
Men det hade han ju inte alls blivit.

Jag läser Gertrude Stein och tänker på hur man
svänger sig med ord, svänger sig om i dansen.
En ros är en ros är en ros är en ros, skrev
Gertrude en gång och det måste man ju faktiskt
hålla med om.
Jag har en bild av henne ovanför min säng,
den har Picasso målat i tio nyanser av brunt.
Den tar jag med mig till ön.
Tillsammans med sjukt mycket andra saker som
jag inte hunnit packa än. HIHA.
Huvuddelen av det jag ska ta med mig är böcker
och krukväxter. Jag har inte talat om för Björn
exakt hur mycket böcker och krukväxter vi rör
oss med här, så han nickar fortfarande bara
förnöjt och säger att det alldeles säkert får plats.
Han verkar redan glömt hur det var sist han hjälpte
mig att flytta och alla saker jag hade var tygblommor
och att alla dessa var packade två och två i
Systemetkassar och jag har inte heller för avsikt att
påminna honom om detta den närmaste framtiden.

Drömde om Romeo inatt. Just han som Shakespeare
skrev. Vi var på en strand tillsammans och han var
duktig på att surfa och det tyckte jag var fånigt
och jag skrek det åt honom men han hörde inte det för
att vågorna gick så höga i Miami, där vi alltså var.
Undra vad det betydde.
Undra om romantiken dog lite i mig i och med den drömmen,
eller är en Romeo en Romeo är en Romeo alltid?

Första gången

Det här är mitt första blogginlägg. Någonsin.
Jag är lite nervös, just nu främst för att jag är osäker på
huruvida blogg stavas med ett eller två g:n. Jag satsar
på två, känns mer skandinaviskt. Och det är nog bra.
Sedan blir jag också lite nervös över själva tilltalet,
man kanske inte ska använda ord som "huruvida" i
sitt första blogg-inlägg, eller?

Det här ska vara en vänlig och lite elak blogg.
Den kommer att skrivas från Fårö.
Den ska handla om att för första gången bo inte i
en stor stad och vad man gör utan trafik och plåt.
Den ska handla om att för första gången bo ensam med
en kille och en gangare och öns enda mjölkbonde
som närmaste granne.
(Då frågor som dessa onekligen genast uppstår:
Har han fru? Kan man låna espresso-kaffe av dem om
ens eget tar slut? Kan man köpa mjölk direkt av dem
eller är den sådär fet och klumpig som mjölk som
kommer direkt från korna brukar vara? Kan de tänka
sig att skjutsa mig till Visby när mitt hårspray är
slut eller om jag känner att jag måste få besöka ett
riktigt biblioket? Tycker de att jag är larvig för
att jag är från Stockholm och sover med lampan tänd
och har en kanin som husdjur? Osv)

Jag kommer nog också att skirva om hur det är att
plötsligt känna sig lite gammal och lite rädd
för framtiden och om utsikten från min veranda och om
min kanin Grisen. Samt om mina eftermiddagar och allt jag
tänker på att jag borde har gjort / eller varit /eller i
alla fall försökt att bli, innan jag somnar på kvällen.

Nu. Snart, nära Östersjön.



Kanske kommer någon att tycka om det jag skriver.
Min mamma kommer att göra det i alla fall.
Det är bra att ha en fan-base från början, liksom.
Nästa vecka flyttar jag till Fårö.
Då börjar vi.

Broa-bloggen/blogen. Och jag.