Gammeldans, någon?

Det sitter en pensionär i en stuga och klagar på att
postbilen alltid är försenad. Pensionären är jag.
Jag går vägen ner till brevlådan och hämtar tidningen
på morgonen, det är en lagom morgonpromenad.
Jag äter gröt. Långsamt. Jag lyssnar på radion och klagar,
jag förstår inte vad de pratar om.
Kan de inte prata högre, säger jag till Björn.
Kan de inte prata om sådant man förstår sig på, säger jag.
Jag väntar inte på att telefonen ska ringa. Ringer den
ändå blir jag först mycket besvärad, sedan mycket glad.
När jag inte talar om vädret, och säger
”Såhär mycket snö har jag inte sett sedan jag var barn” och
”Att de inte sandar vägen är förfärligt, jag funderar på
att ringa kommunen och klaga, ja det gör jag”, så talar
jag om när vi ska fika och om vi har något fikabröd hemma
eller när vi ska äta middag och om vi har tillräckligt
med potatis i skafferiet.
För jag har ju skafferi. Och tycker bäst om potatis.

Det sitter en pensionär på en pinnstol och sjunger med
i Evert Taubes visor. Hon kan alla visor utantill,
hon sjunger högt, just så som hon ofta sjöng dem i sin ungdom.
Sångmön är jag.
Nu ska jag ringa kommunen. Eller kanske ta en
eftermiddagsfika först. Ringa en myndighet på kaffetom mage
vet jag inte om jag vill.
Världen är full av svåra beslut, man säger att det blir
lättare med åren men det tycker jag bara är skitsnack.

Gammeldans, någon?