Jag sitter på ön och sommaren är långsamt påväg bort,
det märks för mörkret kommer allt snabbare till mig
på verandan där jag sitter. Lampan måste tändas några
minuter tidigare varje ny kväll. Det är så det är,
knäa inför ljuset och tänk bara på att det är här just nu.
Det räcker så.

Ulf Lundell talade om hösten när sommaren var som skönast,
men det var han det och det var länge sedan nu.
Då kunde jag fortfarande se honom ibland på Hornsgatan,
gående bort mot Slussen med en krukväxt i en påse under
ena armen och antagligen en pava regnrom i den andra.
Nu ser jag bara bilar på den gatan. Bilar och bilisternas
fruar svävades högt ovan marken, som om de för länge sedan
glömt att staden och dess luft även tillhör dem.

Här på ön finns luft så att det räcker till alla.
Den räcker till oss och till bönderna och till alla tyska
turister och deras husbilar, den räcker till kanadagässen
och trutarna och de små enarna som böjer sig bort från havet.
Den räcker till och med till den kringresande marknaden som
stannade upp i Fårösund idag på dagen.
Någon köpte en sockervadd, någon annan två par kalsonger och
jag tänkte som så:
Det har varit på samma sätt i hundratals år, de främmande
kommer från fjärran, slår upp sina vita tält, dukar fram sitt
skräp och byborna flockas som hungriga flugor, som de aldrig
sett en träslev eller en tygtomte eller en flätad korg
eller bit torkat mörkrött kött rullas ihop
i smörgåspapper av en svettig karlhand förut.

Blåklinten jag planterat i spannen på vernadan börjar snart blomma.
Havet rör sig där i bakgrunden, blåare än blåklintens
knoppar, lika självklart som att vakna om morgonen finns det där.
Jag har vant mig vid att vakna mitt emot havet.
Det känns inte rätt. Snart kommer någon att ta havet från
andra sidan mitt fönster, jag vet det, och vad gör jag då?
Man ska aldrig vänja sina ögon vid öppet hav.

Nu ska jag lyssna på Monica Zetterlund när hon sjunger
Visa från Utanmyra. Och det borde ni också göra.