Framme

Nu är vi framme. Eller, egentligen kom vi i förrgår
men idag är första dagen vi bara är här, bara jag och Björn.
Resan gick bra. Lite för mycket packning och jag som
råkade låsa oss ute för att min stresshantering är på
samma nivå som en gnagare med hjärtproblem, men ändå.
Nu är vi här.
Igår åkte Olis hem igen och med honom den sista kontakten
med civilisationen. Vi såg på hans bil när han åkte och jag
skulle ljuga om jag inte kände mig en aning orolig i den stunden.
Olis fick i uppdrag att dokumentera vår resa ner och det blev
mest bilder tagna från bilfönstret som var av detta slag:




Och detta slag:



Men så ser det ju också ut här på ön. Det är inte bara får och
raukar och hav upp till himmelen alltså, om nu någon troddet det.

Vi ordnar och fejjar inuti huset. Tar bort bruna saker, så som
furuklockor och lampfötter och stora vågiga möbler målade i
tjock bajsbrun plastfärg. I lager hamnade också ett fyrtiotal
herdar och herdinnor i porslin samt ett antal uppsättningar av
blommiga gardiner och stileben av frukt på bord och blommor i
vas målade av någon som struntat helt i känslan både för färg,
form och perspektiv. Det låter kanske som Picasso, men det var
det alltså inte alls.
Grisen har fått ett vedträ som han äter på. Och han verkar tycka
att det är ett utmärkt sätt att tillbringa sin tid.
Trappen knarar när man går upp i den. Ett vänligt ljud. Gammalt.
Vattnet smakar underligt och lämnar spår av vita droppar på
glasen. Det är all kalk. Det är vad den här ön består utav.
I sovrummet på ovanvåningen är det fruktansvärt kallt. Men
ändå är det några flugor som vaknat nu när vi flyttat in och
de klättrar långsamt över fönsterglasen. Igår satt jag nästan
en kvart och tittade på dem när de rörde sig uppåt, ramlade
ner och började klättra igen. Det är sådant jag får ägna mig
åt nu, för det finns inga grannar eller fyllon på väg hem
från krogen att titta på från sitt fönster här ute.


Jag och Björn har lite olika sätt att bekanta oss med ön denna
första dagen. Han har tagit färgan över till centrum
(Fårösund: en mataffär, en Statolimack, en frisersalong,
ett bibliotek, en nedlagdpizzeria och en simhall) för att se
sig om, medan jag bestämde mig för att vara kvar här.
Om jag är tyst är det tyst överallt. Jag har aldrig varit med
om en sådan tystnad förut, den är tystare än någon annan tystnad.
Utanför finns bara fält. Fält och hav. Två grannar, tio träd.
Jag gick ut på fältet bakom huset och tittade på dimman.
Undrar varför det känns lite som att naturen och tystnaden är
ett Borta eller en Tillfällighet medan staden och brusen är
Vardag eller ett Så som det egentligen är.
För mig är det i alla fall så och det tänkte jag på
när jag stod på fältet och tittade på tallarna och dimman.
Då hörde jag plötsligt steg bakom mig och jag var säker på att
det var vår granne, Potatisodlaren som kom ut för att hälsa.
Men det var det inte. Det var en fasan.
Och detta är alltså det enda levande jag hälsat på idag.

Så, nu vet jag vad det innebär att bo på landet. Tror jag.