Under Sol, under Masonit

Bibliotekarien i Broa luktar ovädrade underlakan
och kaffespill. Hon står alldeles för nära när hon pratar
och hon har konstiga utväxter invid luggen.
Men jag härdade ändå ut idag för att jag var
där för att hyra film.
Och inte vilken film som helst vill jag tillägga.
Utan den underbara, grisiga och solrosfläskande
"Under Toscanas sol" med Diane Lane i huvudrollen.
Vem nu hon är. Var nu hon blekt sina tänder.
Jag har sett den filmen flera gånger och det är en
sådan film man inte ska prata om att jag gillar men
det struntar jag i. Jag älskar Under Toscanas sol!
Jag önskar att jag kunde få folk att kisa när jag log
och jag önskar att jag också var under den solen!

Men jag är inte under någon sol. Jag är under ett innertak
täckt med eternitplattor. Och jag heter inte Diane och jag
springer inte runt i vita vadlånga klänningar och nyblekta
tänder på en Piazza utan istället vandrar jag sävligt runt
i fleecejacka, fett hår och gummistövlar vid vägs ände.
Men det gör inget alls.
För jag har just sett "Under Toscanas sol" och kommit fram
till att livet är vackert, särskilt på film riktat till
lättköpta amerikanska tanter.
Och jag skulle nog inte tacka nej till att heta Lane i
efternamn och kanske skulle jag till och med tycka
om att ha en överkäke i samma färgnyans som en
finsk bordsflagga tappad i en mixer.
Det är känslan nu i alla fall, och den är ljuvlig.

Ps. Vi bor grannar med Lennart Hellsing. Nästan.
Ni vet, han som skrev om Herr Gurka som kunde
dansa både vals och mazurka. I strumplästen. DS.

Och Elin, ditt namn hamnar inte på några snödroppar,
men i barken på alla våra äppelträd. Tänk på
när de blommar och tänk att du vet att jag tycker
att det är bland det vackraste som finns.