Augusti

Augusti är stjärnhimmel.
Stjärnor i trådar på en man i djupblå sammetskavaj.
Staden dör inte om hösten, men träden gör det
och det syns mer här ute på ön. Det märks.
Inte än, men snart så.
Jag är rädd att mina pelargoner ska börja frysa
snart här på verandan. De knoppas och går på och
jag vill inte be dem sluta fastän jag vet att
det egentligen är det enda rätta att göra.

Jag undrar vad du gör just nu.
Jag undrar varför malen med den stora pälsade
nosen alltid ska svärma runt min tända cigarett.
Jag undrar varför vissa får skriva långa artiklar
på DN:s kultursidor, jag undrar varför andra inte får det.
Jag undrar vad Leonard Cohen egentligen sjunger om.
Jag undrar över de som jag känner som snart är mammor.
Jag undrar vad som händer när man blir stor.

Augusti är mannen som tog av sig hatten i den gamla
ladan och blottade sitt huvud för hustomten.
Augusti är natten som sveper flygarna i blått.

Jag väntar på.

Jag sitter på ön och sommaren är långsamt påväg bort,
det märks för mörkret kommer allt snabbare till mig
på verandan där jag sitter. Lampan måste tändas några
minuter tidigare varje ny kväll. Det är så det är,
knäa inför ljuset och tänk bara på att det är här just nu.
Det räcker så.

Ulf Lundell talade om hösten när sommaren var som skönast,
men det var han det och det var länge sedan nu.
Då kunde jag fortfarande se honom ibland på Hornsgatan,
gående bort mot Slussen med en krukväxt i en påse under
ena armen och antagligen en pava regnrom i den andra.
Nu ser jag bara bilar på den gatan. Bilar och bilisternas
fruar svävades högt ovan marken, som om de för länge sedan
glömt att staden och dess luft även tillhör dem.

Här på ön finns luft så att det räcker till alla.
Den räcker till oss och till bönderna och till alla tyska
turister och deras husbilar, den räcker till kanadagässen
och trutarna och de små enarna som böjer sig bort från havet.
Den räcker till och med till den kringresande marknaden som
stannade upp i Fårösund idag på dagen.
Någon köpte en sockervadd, någon annan två par kalsonger och
jag tänkte som så:
Det har varit på samma sätt i hundratals år, de främmande
kommer från fjärran, slår upp sina vita tält, dukar fram sitt
skräp och byborna flockas som hungriga flugor, som de aldrig
sett en träslev eller en tygtomte eller en flätad korg
eller bit torkat mörkrött kött rullas ihop
i smörgåspapper av en svettig karlhand förut.

Blåklinten jag planterat i spannen på vernadan börjar snart blomma.
Havet rör sig där i bakgrunden, blåare än blåklintens
knoppar, lika självklart som att vakna om morgonen finns det där.
Jag har vant mig vid att vakna mitt emot havet.
Det känns inte rätt. Snart kommer någon att ta havet från
andra sidan mitt fönster, jag vet det, och vad gör jag då?
Man ska aldrig vänja sina ögon vid öppet hav.

Nu ska jag lyssna på Monica Zetterlund när hon sjunger
Visa från Utanmyra. Och det borde ni också göra.

Böcker är vänner

Jag tänker bara på böcker idag.
Jag läser en bok av Elias Canetti som handlar
om en man som hatar allt, utom böcker, och
det får mig att börja tänka på böcker.
Så jag tänker på böcker. Mer än vanligt.
Jag tänker på böcker som jag tycker så mycket
om att jag önskar att de kunde bli verkliga,
verkliga så att man kunde hälsa på dem och
röra vid dem och fråga vad de tänker på just nu.

"Polyfem" Av Willy Kyrklund, t ex. Tänk att gå
på promenad med den boken. Man skulle aldrig komma
tillbaka igen utan hamna enögd under en jonisk kollon
någonstans långt bortom alltsammans och vakna upp
förälskad i en bild av en bild av en sjöhäst. Ungefär.

Eller kanske "Hamlet sade det vackrare" av Henry Parland.
Den diktsamlingen skulle jag vilja gå på krog med.
Sarakrog. Dricka pilsner direkt ur flaskan och tala
med om längtan. På finladssvenska.

Oo, och sedan skulle jag gärna umgås en stund med
vad som helst av Baudelaire! En förbannad fransman
som förvirrat föraktar och som kanske är pappan till
hela tanken på att blanda grogg på prosa och poesi
möter man ju inte direkt varje dag.


Men allra mest skulle jag nog vilja att "Dagarnas skum"
av Boris Vian blev verklighet. För jag har alltid
liksom drömt om att få känna hur det är att vakna upp
med en blomma växande i lungan.

Bokvänner. Jag tänker på dem idag.

Maskrosor

Längs med ladan växer maskrosorna så täta
att marken är mer gul än grön.
Jag brukar lägga mig bland dem, försiktigt,
och se solar gå upp och ner.
Jag får huvudet full av sommar,
jag får täppt näsa och fläckar på knäna.
Av maskrosor kan man göra kransar och vin,
eller den där leken när man luras och
skjuter upp maskrosen i någons ansikte.
"Lukta på blomman, pappa", sa jag när
jag var liten och höll fram en maskros.
Pappa luktade varje gång, jag sköt iväg.
Längs med ladan står maskrosorna på rad
små gula sommarlovsstatyer.
Ibland ställer jag mig barfota och doppar
stortån i blommorna, en efter en,
och tån blir gul av mjölig pollen.
En humla och en fjäril flyger förbi
och jag tänker att jag nästan är
lika bra som dem.

Bildar II

Inget klär mig så bra som putsad kalksten. Och jeanstyg.


Fiskebodar. Förr användes dem, nu fotograferas de av tyskar.


Rauk n´roll


Rauk n´roll II


Tulpaner ska vara stora som ansikten. Tulpaniansikti.


Peter promenerar i trädgården. Rekvisita: tulpaner, hav, pyjamas.

Namnen här, och stenarna

Ava,
Fifang,
Marpes,
Lauter,
Bondans,
Vessa Pers,
Vinor,
Kalbjärga,
Ajnens och
St. Gasmora
heter orterna här omkring.
Namnen är som landskapen, krypande och
karga, underliga på ett sätt som får en att
fundera var man egentligen befinner sig.
Stenarna rör långsamt på sig här, vissa ner
mot viken och andra uppför backen mot skogen till.
Det knakar, viner, knäpper, tjuter.
I vedboden står två snubbar i pyjamasbrallor
och pojkskägg och slår på gitarr och trumma,
om en stund ska jag fråga dem om de vill ha en
kopp kaffe eller bara titta efter om stenarna
har rört sig något mer sedan igår.

Ska kanske på bröllop i Skåne i juni,
då ska jag bära något kalkstenfärgat ta mig fan!
Jag saknar mycket här, men hittar annat att
ägna mig åt. Men en liten vän eller två hade
inte varit dumt att få hit i sommar så ni som
läser och är vänner och små bör känna er träffade
och kanske tänka som så att
"Hade det inte varit trevligt att resa till en
Yrsa på en ö och tillsammans med henne
titta på stenar som rör sig?"
Och vi vet väl alla vad svaret på den frågan skulle bli.