Släpp kungarna loss, det är vår

Alltså. Kungen i all ära, inget fel på honom egentligen,
men nu är det bara för mycket. Nu måste jag slå näven
i min fina vita vaxduk med rosor på och säga att jag är arg!
För när "kunniga" personer, så som expertkommentatorer och
tv-journalister, uttalar sig om den här förlovningen som
om den skulle rädda vårt land och ge hopp och gläjde
till människor i en tid av kris och nedläggningar
känner jag hur mitt tunna folkhemsblod kokar inuti mig.
Arggh.
När man ser en video på royalcourt.se där familjen Kung
och Herr Daniel sitter som skolbarn på en avslutning runt
ett rokoko-bord och snurrar nervöst med tårna och läser
torra ohjärtliga hälsningar innantill och talar om
Folkets stöd och En stor dag för Sverige som om någon verkligen
brydde sig så tycker jag det är konstigt om man inte går
och blir en förespråkare för Republiken omedelbart.

Släpp kungafamiljen fri, det är snart vår.
Låt kungen äta krogjärpar, se på skidskytte, gå på hajk
och smygröka bakom bersåer bäst han vill.
Låt Herr Daniel driva sin gymkedja och utveckla sitt
Brinnande Intresse för Hälsa och Friskvård runt Stureplan.
Låt Madelän skaffa bostadsrätt och söka jobb på Sköna Hem.
Låt drottningen åka hem till Tyskland och odla sitt
nazistadliga familjeträd och låt Carl-Philip ha sin
dyslexi och sina våta stridsvagnsdrömmar ifred.

Släpp dem loss, gör något annat med pengarna.
Släpp dem loss, låt det bli vår.

Stämningsfulla bilder

Sol i ögonen


En gris i famnen


Dagsnöje (jag såg brevbäraren skratta när jag åkte föbi)



Kvällsnöje (kall folköl och på spåret)

Gammeldans, någon?

Det sitter en pensionär i en stuga och klagar på att
postbilen alltid är försenad. Pensionären är jag.
Jag går vägen ner till brevlådan och hämtar tidningen
på morgonen, det är en lagom morgonpromenad.
Jag äter gröt. Långsamt. Jag lyssnar på radion och klagar,
jag förstår inte vad de pratar om.
Kan de inte prata högre, säger jag till Björn.
Kan de inte prata om sådant man förstår sig på, säger jag.
Jag väntar inte på att telefonen ska ringa. Ringer den
ändå blir jag först mycket besvärad, sedan mycket glad.
När jag inte talar om vädret, och säger
”Såhär mycket snö har jag inte sett sedan jag var barn” och
”Att de inte sandar vägen är förfärligt, jag funderar på
att ringa kommunen och klaga, ja det gör jag”, så talar
jag om när vi ska fika och om vi har något fikabröd hemma
eller när vi ska äta middag och om vi har tillräckligt
med potatis i skafferiet.
För jag har ju skafferi. Och tycker bäst om potatis.

Det sitter en pensionär på en pinnstol och sjunger med
i Evert Taubes visor. Hon kan alla visor utantill,
hon sjunger högt, just så som hon ofta sjöng dem i sin ungdom.
Sångmön är jag.
Nu ska jag ringa kommunen. Eller kanske ta en
eftermiddagsfika först. Ringa en myndighet på kaffetom mage
vet jag inte om jag vill.
Världen är full av svåra beslut, man säger att det blir
lättare med åren men det tycker jag bara är skitsnack.

Gammeldans, någon?

freunden

Å, tänk vilka vänner man har.
En vän har just fått jobb i Paris,
en annan vän väntar på sin bebis.
En vän är utbildad bibliofil,
en annan vän har en mamma som kan trolla.
Jag har en vän som alltid dansar med slutna ögon,
en annan vän är chef.
En vän har träffat Mauro Scocco,
en annan har klarat av norrland i över fem år,
en tredje gör musik som jag gråter till,
en fjärde behöver inte göra musik. Jag gråter ändå.
En vän fäktas, en annan kan bygga datorer,
en vän lärde sig sticka strumpor på en eftermiddag,
en annan kan inte riktigt laga mat men å andra
sidan är hon bra på allt annat istället.

Vilka vänner. Bah, shit lixom. Ah.

Löfte, fåglarna såg

Mitt på dagen.
Snön ligger tung och mjuk, man kan se exakt
vilken väg fasanen valt att ta på sin morgonpromenad.
Vissa dagar bär med sig ett löfte om något.
Det här är en sådan dag.
Det är något med solen, något med hur den träffar
huden och sedan fortsätter ner i snön och där
vänder om och upp mot himlen igen.
Det är något med hur fåglarna ser på, och
plötsligt tystnar och vänder sina små nackar
upp mot molnen där solen fortsätter bort.
Med ett löfte om något.
Vad för slags löfte det är vet jag inte, vem det
kan tänkas gälla är lika oanat det.
Men något lovades nyss, åt någon.
Mitt på dagen.

Och alla fåglarna såg på.

Under Sol, under Masonit

Bibliotekarien i Broa luktar ovädrade underlakan
och kaffespill. Hon står alldeles för nära när hon pratar
och hon har konstiga utväxter invid luggen.
Men jag härdade ändå ut idag för att jag var
där för att hyra film.
Och inte vilken film som helst vill jag tillägga.
Utan den underbara, grisiga och solrosfläskande
"Under Toscanas sol" med Diane Lane i huvudrollen.
Vem nu hon är. Var nu hon blekt sina tänder.
Jag har sett den filmen flera gånger och det är en
sådan film man inte ska prata om att jag gillar men
det struntar jag i. Jag älskar Under Toscanas sol!
Jag önskar att jag kunde få folk att kisa när jag log
och jag önskar att jag också var under den solen!

Men jag är inte under någon sol. Jag är under ett innertak
täckt med eternitplattor. Och jag heter inte Diane och jag
springer inte runt i vita vadlånga klänningar och nyblekta
tänder på en Piazza utan istället vandrar jag sävligt runt
i fleecejacka, fett hår och gummistövlar vid vägs ände.
Men det gör inget alls.
För jag har just sett "Under Toscanas sol" och kommit fram
till att livet är vackert, särskilt på film riktat till
lättköpta amerikanska tanter.
Och jag skulle nog inte tacka nej till att heta Lane i
efternamn och kanske skulle jag till och med tycka
om att ha en överkäke i samma färgnyans som en
finsk bordsflagga tappad i en mixer.
Det är känslan nu i alla fall, och den är ljuvlig.

Ps. Vi bor grannar med Lennart Hellsing. Nästan.
Ni vet, han som skrev om Herr Gurka som kunde
dansa både vals och mazurka. I strumplästen. DS.

Och Elin, ditt namn hamnar inte på några snödroppar,
men i barken på alla våra äppelträd. Tänk på
när de blommar och tänk att du vet att jag tycker
att det är bland det vackraste som finns.

Visa mig dina väggar

Säg mig vad du har på väggarna, och jag ska säga
dig vem du är.
På en ny plats, som nykomling, är det viktigaste
att snabbt erövra väggarna och göra dem till sina.
Det går för mig före nästan allt annat, det är viktigare
än att packa upp kläder och porslin och handdukar,
det är viktigare än att ta en tur runt kvarteret och bekanta
sig med omgivningen (eller bristen på den), det är
viktigare än att kolla upp vad man egentligen har för
ny adress (eller brist på) och nytt telefonnummer.
Extra viktigt är det att göra väggarna till sina om man
flyttar in i ett hus som i de sista leden bebotts av:
a) en mycket gammal dam som sedan dog i huset och
b) en tovkonstnärinna vid namn Lisa Lager.

Visa mig dina väggar och jag ska visa dem vem du är.

Jag minns andra väggar. Andras, och mina egna.
När jag bodde ovanför Kings Head hade jag en ordtapet
på ena väggen och en bar i krom som min andra vägg.
När jag bodde på Linnégatan hade jag burspråk som en vägg
och ett stort blommigt tyg jag fått av Ami på en annan vägg.
Jag minns hon som bara hade tavlor på blommor
på sina väggar. Hennes väggar minns jag. Blommande.
Jag minns hon som hade tygblommor runt spegeln och
ett fotografi på sig själv ovanför sängen. Hennes väggar
älskade jag, jag tog hand om dem när hon lämnade stan.
Jag minns han som bara hade en IFK-halduk på en spik
ovanför sin soffa och en bild på sin mamma bredvid.
Inget mer.
Jag minns han som bara hade böcker överallt, från golv
till tak. Ha målade väggarna grå och fyllde dem med romaner.
Han var rädd för tystnaden, brukade han säga.

Jag visar dig mina väggar och du undrar vem fan jag är.

Mina väggar nu är ljusa. De är Slas och Tove Jansson.
De är Gertrude Stein genom Picassos ögon.
De är mellan två fönster, en åker, en ladugård.
De buktar inåt, av närheten till havet.
Mina väggar behöver flera böcker och flera ögon
som kan komma hit och se på dem. Kom hit och titta.
Mina väggar undrar vad det var för fel på hur de såg ut
innan och jag försöker förklara att bruna stileben och
fotografier på okända döda män är inte min stil.
Väggarna suckar, de tycker att jag är larvig.
De här väggarna är ju Fårö-väggar, de gillar inte trams
och nymodigheter och fjolleri, de tycker inte om att
jag smyckar dem med tygblommor och småfåglar.
Jag fäster dem med klämmor och tejp och spikar.
Väggarna kastar ner dem på golvet. Jag sätter upp
dem igen. Väggarna suckar och buktar inåt.
Vi för en kamp mot varandra, väggarna och jag.

Kom titta på mina väggar och säg vad jag blivit.


Idag har jag sett (levande):
Fasanen (tror att han bor bakom gäststugan)
Potatisodlaren i sin traktor
Postbilen (yeah!)
En kille på en trimmad moped (öns enda ungdom)

I saknad av dem jag tycker om har jag börjat
namnge saker runt omkring mig med deras namn.
Koltrasten i trädet heter Olis.
Vägen till biblioteket i Fårösund heter Lindgren.
Utsikten från mitt skrivbord heter Pappa.
Ringsignalen på hemtelefonen heter Mamma.
Snart kommer en första fräken, den får heta Ami.
Ljudet av våra fötter som trippar fram i
raggsockar heter Emsan.
Snödropparna som är på väg fram ur gräsmattan
har inte namngetts än. Men kanske får de heta
Rebecka, så att de börjar blomma snart.

Allt har sin tid

Vi lyssnar på country och dricker kaffe.
Allt tar tid här, allt har sin tid. Här.
Dricka kaffe har sin egen tid, hugga ved har sin,
ta färjan in till Fårösund och köpa en DN
har också sin egen tid. Kan ta flera timmar.
Nedmonteringen av landsbygden har hållit på länge,
Slas skrev om den redan på 60-talet. Men det
är ändå tråkigt att se alla tomma hus och
igenslagna butiker och skyltar om TILL SALU.

Men det är nog den där tystnaden, det är nog
så att inte alla klarar av den. Även de som
fötts in i den tröttnar på den efter ett tag
och känner att de måste flytta någon annanstans.
Där det Händer Något.
Men här händer det ju också saker.
Dimman kommer. Grisen ramlar ner från en fotölj.
Kaffet kastas ut från trappen och fryser på marken.
En klocka slår. Emmylou Harris sjunger om Pancho
och Lefty på stereon. Potatisen blir klar.

Imorgon ska jag kanske ringa ett telefonsamtal
in till huvudstaden. Det har också sin tid.

Framme

Nu är vi framme. Eller, egentligen kom vi i förrgår
men idag är första dagen vi bara är här, bara jag och Björn.
Resan gick bra. Lite för mycket packning och jag som
råkade låsa oss ute för att min stresshantering är på
samma nivå som en gnagare med hjärtproblem, men ändå.
Nu är vi här.
Igår åkte Olis hem igen och med honom den sista kontakten
med civilisationen. Vi såg på hans bil när han åkte och jag
skulle ljuga om jag inte kände mig en aning orolig i den stunden.
Olis fick i uppdrag att dokumentera vår resa ner och det blev
mest bilder tagna från bilfönstret som var av detta slag:




Och detta slag:



Men så ser det ju också ut här på ön. Det är inte bara får och
raukar och hav upp till himmelen alltså, om nu någon troddet det.

Vi ordnar och fejjar inuti huset. Tar bort bruna saker, så som
furuklockor och lampfötter och stora vågiga möbler målade i
tjock bajsbrun plastfärg. I lager hamnade också ett fyrtiotal
herdar och herdinnor i porslin samt ett antal uppsättningar av
blommiga gardiner och stileben av frukt på bord och blommor i
vas målade av någon som struntat helt i känslan både för färg,
form och perspektiv. Det låter kanske som Picasso, men det var
det alltså inte alls.
Grisen har fått ett vedträ som han äter på. Och han verkar tycka
att det är ett utmärkt sätt att tillbringa sin tid.
Trappen knarar när man går upp i den. Ett vänligt ljud. Gammalt.
Vattnet smakar underligt och lämnar spår av vita droppar på
glasen. Det är all kalk. Det är vad den här ön består utav.
I sovrummet på ovanvåningen är det fruktansvärt kallt. Men
ändå är det några flugor som vaknat nu när vi flyttat in och
de klättrar långsamt över fönsterglasen. Igår satt jag nästan
en kvart och tittade på dem när de rörde sig uppåt, ramlade
ner och började klättra igen. Det är sådant jag får ägna mig
åt nu, för det finns inga grannar eller fyllon på väg hem
från krogen att titta på från sitt fönster här ute.


Jag och Björn har lite olika sätt att bekanta oss med ön denna
första dagen. Han har tagit färgan över till centrum
(Fårösund: en mataffär, en Statolimack, en frisersalong,
ett bibliotek, en nedlagdpizzeria och en simhall) för att se
sig om, medan jag bestämde mig för att vara kvar här.
Om jag är tyst är det tyst överallt. Jag har aldrig varit med
om en sådan tystnad förut, den är tystare än någon annan tystnad.
Utanför finns bara fält. Fält och hav. Två grannar, tio träd.
Jag gick ut på fältet bakom huset och tittade på dimman.
Undrar varför det känns lite som att naturen och tystnaden är
ett Borta eller en Tillfällighet medan staden och brusen är
Vardag eller ett Så som det egentligen är.
För mig är det i alla fall så och det tänkte jag på
när jag stod på fältet och tittade på tallarna och dimman.
Då hörde jag plötsligt steg bakom mig och jag var säker på att
det var vår granne, Potatisodlaren som kom ut för att hälsa.
Men det var det inte. Det var en fasan.
Och detta är alltså det enda levande jag hälsat på idag.

Så, nu vet jag vad det innebär att bo på landet. Tror jag.

Resan, febern, adjö

Det luktar grönsåpa på golvet. Det luktar så gott,
så mycket Elsa eller Karl-Axel eller Dagmar att jag
blir alldeles snurrig. Nu har jag städat klart och
imorgon eftermiddag åker vi mot öjn.
Det pinglar lite varmt i fingarna.
Det står alldeles för många plastpåsar i vår hall.
Det ligger en makaron på golvet under mitt fönster,
jag undrar hur den hamnat där och om jag ska ta den med.

Grisen har fruktansvärd resfeber, han hetsäter av sitt
timotejhö och har inte sovit på flera nätter nu.
Han säger att han drömmer om att färjan ska sjunka
när vi åker över, jag svarar att han inte borde sett
"Titanic" igen när det gick på tv senast, han svarar
att han inte kan låta bli för Leonardo är så snygg när han dör.

Göteborg har visat sig från sin bästa sida hela helgen.
Sol varje vaken timma, sol på fasaderna och tulpaner
som blommar utanför alla blomsteraffärer.
Jag har träffat mina älskade för sista gången på ett tag,
kramat Ami hårt, tittat på Antes utsikt, tittat på Emsans
små fötter, tittat Rebecka och Johanna djupt in i ögonen.
Jag hoppas att vi ses snart igen, och då kanske på min
ö och alldeles nära havet.
Nu ska jag säga hej då till alla mina väggar och läckan
på dass. Sedan ska jag sova.